Pahtohavare Joint Venture

Lovisagruvan ingick under början av 2015 avtal med australiska Hannans Reward Ltd om att utveckla kopparfyndigheten Pahtohavare mot erhållande av en andel i projektet.

Under 2022 förvärvade Lovisagruvan AB resterande andel, och är därmed 100 % ägare av Pahtohavare projektet.

Pahtohavare ligger 8 km söder om Kiruna stad. Fyndigheten hittades 1984 och delar av fyndigheten har brutits av Outokumpu från 1989 till 1996, under vilken period, uppskattningsvis 1,7 Mton sulfidmalm med en kopparhalt om 1,9 % Cu och 0,9 g/t guld transporterades till deras anrikningsverk vid Viscariagruvan nordväst om Kiruna.

Vid Pahtohavare finns både kopparsulfid- och kopparoxidmineraliseringar. Lovisagruvans utvecklingsarbete i Pahtohavare koncentreras primärt mot en kopparoxidmineralisering benämnd Centrala Pahtohavare vilken bedöms kunna brytas i dagbrott.

Mineraltillgången i Centrala Pahtohavare har i augusti 2013, på uppdrag av tidigare ägare, beräknats av oberoende konsultföretaget SRK och då rapporterats ha en antagen mineraltillgång om 1,4 Mton, (Inferred Resource enligt JORC-koden), med 1,81 % koppar och 0,6 g guld per ton.

Flera metallurgiska försök har indikerat att kopparoxidmineraliseringen sannolikt kan anrikas t.ex. med lakning och att färdig koppar sedan kan framställas genom så kallad ”electro winning”.

Kostnaderna för brytning, utvinning och återställning etc. är ännu osäkra, men generellt kan sägas att dagbrottsbrytning är väsentligt billigare än underjordsbrytning. Produktionsstart kan inte förväntas förrän om ett antal år.

Under 2015-2018 genomförde Lovisagruvan AB undersökningsborrningar och lakningstest och har även under 2015-2017 låtit utföra provtagning och analysering av vatten på olika platser i området som ett led i den fortsatta undersökningen av miljöproblematiken vid Pahtohavare.

Arbetet med att samla in de uppgifter och genomföra de undersökningar som behövs för en ansökan om bearbetningskoncession pågår. En bearbetningskoncession, dvs. rätt att producera, gäller i 25 år enligt minerallagen och är nödvändig för att ta risken med fortsatt utvecklingsarbete.